När jag började studera psykologi på HumanNova för ca 20 år sedan, så kommer jag ihåg en fråga som jag fick. När är du arg Ingrid? Jag svarade, jag är aldrig arg. Men det var inte sant. Självklart var jag arg ibland. Jag tänker att det är känsla som vi alla har ibland. Men jag misstolkade frågan. Vad jag menade när jag sa nej, var att jag inte uttrycker mig aggressivt, dvs jag skriker aldrig och har inte fått lära mig att uttrycka ilska på det sättet. I min familj var man istället tyst och sur, när man blev arg. Men nu lärde jag mig att våra känslor är viktiga budbärare till oss och att det är viktigt för oss att våga uttrycka vad vi känner till andra. Hur ska de annars veta vad vi känner? Det är ju inte så lätt att vara tankeläsare, även om vi gärna vill att andra ska förstå vad vi känner, vill och behöver, även om vi inte utrycker det. Men jag lovar att det är större framgång att få det vi behöver om vi vågar säga vad vi känner och vill.
Är du en känslomänniska eller inte?
Som människor är vi olika, en del beskriver sig som känslomänniskor, där de ofta har kontakt med sina känslor och uttrycker dom direkt - glädje, kärlek, sorg, gråt, skrik osv. Andra människor har svårt att känna in vad de faktiskt känner eller kanske de känner känslorna, men vågar av olika anledningar inte uttrycka dom. De vanligaste är väl om vi är arga eller irriterade, men inte vågar visa det eller säga ifrån. Kanske blir vi ledsna och gråter istället eller bara är tysta och går därifrån.
Känslorna är budskap till oss
Oavsett hur vi hanterar våra känslor, så har alla människor känslor. Känslornas funktion är att ge budskap till oss, hur vi bör agera. Känslorna är mycket viktiga vägvisare i våra liv. Därför är det oerhört viktigt i det personliga utvecklingsarbetet att lära sig att känna sina olika känslor och vad de står för.
Hur vi har kontakt med våra känslor och hur vi uttrycker dom är kommer ofta från vår uppväxt. Hur har mina föräldrar eller de vuxna jag vuxit upp med uttryckt sina känslor? Är jag uppvuxen i en familj där man har mycket känslor och uttrycker dom, blir det ofta det jag lär mig. Att det är naturlig och ok att uttrycka sina känslor. Om jag istället växer upp i en familj, där man inte uttrycker och visa känslor, så har jag svårt att lära mig det. Om ingen heller bekräftar mina egna känslor, hur ska jag då som litet barn lära mig, att nu är jag ledsen eller arg?
Hjärnan styr våra känslor
När vi är med om någon händelse, så tolkar vår hjärna det som händer, både via inre och yttre stimuli. Sedan jämför hjärnan det med tidigare händelser vi varit med om och ger sedan uttryck för en känsla, som ofta ger en fysisk kroppsförnimmelse. De inre stimuli som tolkas är det som sker inne i kroppen, t ex att hjärtat börjar slå fortare, musklerna späns, andningen ökar osv, det tolkar hjärnan som att det är fara på gång. De yttre stimuli som hjärnan tolkar, är de som kommer från våra sinnen, dvs syn, hörsel, smak, doft och känsel. Kanske ljudet av en bil som närmar sig fort.
Så när vi är med om något, tolkar hjärnan yttre och inre stimuli och skickar iväg en känsla till kroppen, som är en signal till oss att agera på ett visst sätt. T ex att bli rädda om en bil håller på att köra på oss eller bli arga om någon skriker och är dum mot oss.
Under alla känslor finns ett behov
När vi förstår att det bakom alla känslor finns ett behov, så är det lättare att förstå känslan och hur vi ska agera på den. Känslan är som sagt till för att vägleda oss, hur vi bör agera. Så om vi plötsligt känner oss arga, så kan vi fundera på vad är det för behov bakom det? Jo, kanske någon som säger något dumt och orättvist till oss och vi känner ett behov av att säga ifrån och få tala om vår sanning och vad vi tycker.
Hur gör man?
Precis som när det gäller tankar, så kan du själv säga STOP till känslan när den kommer och fundera på vad den vill, innan du agerar. Här gör du ett medvetet val, vad du vill göra med känslan. Istället för att vi bara reagerar omedvetet som vi brukar, som en vana. T ex att när någon skriker på dig, så känner du dig arg och reagerar som du brukar, genom att skrika tillbaka. Men det kanske inte alltid är en framgångsrik lösning?
Istället kan du välja att säga STOP och fundera på vad du gör med din ilska. Kanske kan du välja att agera annorlunda? Kanske kan du gå fram till personen och säga att: när du skriker på mig, så känner jag mig ledsen och orespekterad, jag vill att du pratar till mig i en lugn och sansa ton. Eller så kanske du kommer fram till att personen som skriker inte är värd att lägga tid och energi på. Kanske kan du bara släppa din ilska och istället gå ut och ta en joggingtur eller promenad, för att släppa på och få ut energin.
Så börja bli lite mer medveten om dina känslor. När dyker de upp? Hur känns det i kroppen då, vad blir det en fysisk förnimmelse? Stanna upp och reflektera lite över dig själv. Varför känner jag så här just nu? Vilket behov kan det finnas under den här känslan?
Det är ett spännande och viktigt detektivarbete, att ta reda på sina känslor och behov. Jag skulle vilja säga att det är själva kärnan i det personliga utvecklingsarbetet.
Känslorna kommer som budskap till dig om det som händer i din omgivning. Men det är du som bestämmer vad du gör med dina känslor och hur du uttrycker dina känslor, behov och din vilja. En av de viktigaste pusselbitarna för att bli tydlig och skapa ditt liv - inifrån och ut.
Lycka till med ditt känsloarbete och fortsatt skön sommar!
/Ingrid
